Tänk att det skulle dröja ända tills jag var 42 år och 9 månader innan jag på allvar satte mig själv i mitt yrkesmässiga förarsäte. Efter att som barn ha haft mycket tydliga och långvariga visioner om vad jag skulle bli när jag blev stor (på önskelistan stod först ”författare” och sen ”kirurg”) tappade jag bort min identitet någonstans i tonårens förvirring. Jag blev en vindflöjel som lyssnade på andra och inte på mig själv.

När en pojkvän tyckte att jag skulle bli ekonom tänkte jag att det var det som var mitt drömyrke; när jag halkat in i omsorgen och mina arbetskamrater uppmanade mig att utbilda mig till mentalskötare så trodde jag ett tag att det var där jag hörde hemma. Så tog jag mig en funderade och lyssnade i alla fall en liten stund och då sa min inre röst ”läsa språk!”. Det gjorde jag och det kändes rätt.

Men så började jag återigen halka på bananskal. Hoppsan, jag som aldrig kunnat tänka mig att bli lärare fann mig plötsligt i slutet av en sådan utbildning och nämen, ojdå, så råkade jag hamna på forskarutbildning – och avslutade den också, trots att något inom mig hela tiden spjärnade emot den akademiska karriärbanan.

Inte konstigt att det började skava ordentligt efter ett antal år som universitetsanställd – det var ju egentligen aldrig jag som verkligen ville vara där. Och vilken tur att skavet till slut blev till en riktig värkande böld, att den där boken som gav mig knuffen jag behövde kom i min väg just i rättan tid och att den sömnlösa natten för snart fem månader sedan gav mig den sista bekräftelsen på  vad jag måste göra.

För första gången är det jag som på allvar väljer, och jag väljer frihet framför trygghet. Till stor del har jag stakat ut målet för mig, men delvis låter jag det fortfarande vara öppet vad jag ska göra ”när jag blir stor”. Vad jag vet med hela min kropp och själ är att jag gör rätt. Äntligen är det jag som sitter där vid ratten och styr – rakt in i framtiden!