The final countdown

Posted on by
Reply

Jag räknar ner. Sedan natten i augusti då beslutet om steget mot friheten tog form där mitt i sömnlösheten har det gått nio månader. Nio månader. En hel graviditet. Sådana har jag gått igenom, fyra stycken, och alltid tyckt att de känts oändligt långa. Men den här tiden har gått fort. Inte för fort utan lagom fort. Tillräckligt för att jag ska känna det där härliga pirrandet från maggropen – jag är på väg! Men inte så fort att jag känt mig stressad över att inte hinna förbereda mig.

Jag är förberedd, både praktiskt och mentalt. Det innebär inte att allting är klappat och klart. Det finns fortfarande mycket att ordna. Det ska byggas en hemsida, det ska skrivas informationsblad och skickas ut till potentiella uppdragsgivare. Det ska fixas och trixas lite här och där, men jag känner lugn och tillit till att jag hinner göra det jag ska tills jag behöver det. Och uppdragen trillar redan in i precis lagom dos för att passa mitt första halvår på egen kvist. Tillräckligt för att jag ska klara mig, men inte mer än att jag hinner med allt det där andra trixet-och-fixet (och familjen! och träningen! och vännerna!)– och kanske hinner jag till och med läsa en kurs på universitetet.

Mentalt är rustningen riktigt komplett, tror jag. Hela året har jag med förundran och förtjusning, och väldigt lite saknad (det handlar ju ändå om femton år!) konstaterat: sista institutionskonferensen, sista julbordet, sista ämnesmötet, sista träffen med mitt regionala lärarnätverk, sista momentet på den där kursen som jag hållit i så många år. Jag har också känt lättnaden över att inte behöva dela mina kollegors oro och frustration inför den nya organisationsförändringen som är på gång, bara två år efter den senaste jättestora.

Knappt två månader återstår tills jag har rensat ur kontor, dator och e-post och på riktigt riktigt byggt om mig från statsanställd till egenföretagare. Frihet före trygghet. Utrymme för kreativitet och sammanhang att växa i. Nedräkningen har börjat. På riktigt.

Arbetsglädje och små små steg – Bosse Angelöw

Posted on by
1

120124 Bosse Angelöw – Nova Futura

I mötet med Bosse Angelöw, docent, socialpsykolog och författare, var arbetsglädje ett av de samtalsämnen som stod i fokus. Att hjälpa arbetsplatser att hitta glädjen i det dagliga arbetet är det han ägnar sig mest åt nu, vid sidan av att skriva böcker. Bosse beskriver den modell han använder som mycket enkel, och vi känner igen den från coachingområdet:

1. Nulägesanalys: Var är vi idag?

2. Var finns styrkorna på vår arbetsplats?

3. Vilket mål vill vi uppnå?

4. Hur kan varje arbetstagare bidra till att vi når målet?

Genom att låta arbetstagarna själva identifiera vad man vill arbeta med och hur man ska nå dit, finns också större chans för äkta motivation och en hållbar förändringsprocess. Och i den processen, betonar Bosse, är det oerhört viktigt att se de små små stegen. Att inte haka upp sig vid att man kanske inte har nått det slutliga målet inom planerad tid. Detta känns lika viktigt att ta med sig i sin personliga utveckling, för visst är det ofta så att vi känner oss misslyckade för att vi inte har nått hela vägen, i stället för att glädjas åt det som faktiskt har hänt.

Bosse berättar också om sin väg från universitetsvärlden till att bli sin egen – en resa som han har gjort mycket framgångsrikt (han är idag en ofta anlitad föreläsare och handledare samt en väletablerad författare med många böcker på sin lista), och som jag (Maria E-V) just har påbörjat. Gemensamma upplevelser från akademin noteras – känslan av att det kritiska tänkandet ibland gått för långt och inneburit att allt ska ses i negativa termer, kritiseras och dissekeras. I stället arbetade Bosse under sin tid vid universitetet med att analysera positiva exempel, framgångssagor, och försöka dra lärdom av dem. Detta är den utgångspunkt som den positiva psykologin med Martin Seligman i spetsen ägnar sig åt - att undersöka vad som gör människor mentalt välmående i stället för att analysera mot-satsen. Sunt, eller hur?

Nu sitter jag i förarsätet!

Posted on by
2

Tänk att det skulle dröja ända tills jag var 42 år och 9 månader innan jag på allvar satte mig själv i mitt yrkesmässiga förarsäte. Efter att som barn ha haft mycket tydliga och långvariga visioner om vad jag skulle bli när jag blev stor (på önskelistan stod först ”författare” och sen ”kirurg”) tappade jag bort min identitet någonstans i tonårens förvirring. Jag blev en vindflöjel som lyssnade på andra och inte på mig själv.

När en pojkvän tyckte att jag skulle bli ekonom tänkte jag att det var det som var mitt drömyrke; när jag halkat in i omsorgen och mina arbetskamrater uppmanade mig att utbilda mig till mentalskötare så trodde jag ett tag att det var där jag hörde hemma. Så tog jag mig en funderade och lyssnade i alla fall en liten stund och då sa min inre röst ”läsa språk!”. Det gjorde jag och det kändes rätt.

Men så började jag återigen halka på bananskal. Hoppsan, jag som aldrig kunnat tänka mig att bli lärare fann mig plötsligt i slutet av en sådan utbildning och nämen, ojdå, så råkade jag hamna på forskarutbildning – och avslutade den också, trots att något inom mig hela tiden spjärnade emot den akademiska karriärbanan.

Inte konstigt att det började skava ordentligt efter ett antal år som universitetsanställd – det var ju egentligen aldrig jag som verkligen ville vara där. Och vilken tur att skavet till slut blev till en riktig värkande böld, att den där boken som gav mig knuffen jag behövde kom i min väg just i rättan tid och att den sömnlösa natten för snart fem månader sedan gav mig den sista bekräftelsen på  vad jag måste göra.

För första gången är det jag som på allvar väljer, och jag väljer frihet framför trygghet. Till stor del har jag stakat ut målet för mig, men delvis låter jag det fortfarande vara öppet vad jag ska göra ”när jag blir stor”. Vad jag vet med hela min kropp och själ är att jag gör rätt. Äntligen är det jag som sitter där vid ratten och styr – rakt in i framtiden!

Kolbullen som kreativ kofot

Posted on by
Reply

Min man åker just iväg till sin far för en stunds umgänge på tu man hand. Kanske, kanske får han med sig denne bestämde man på en tur ut i skogen med kolbullegräddning över öppen eld. Två män med mycket gemensamt, bland annat starka inre agendor. Att plocka in något där som någon annan har kläckt först – som exempelvis en skogsutflykt – blir kanske inte lättare med åren. Men om de tillsammans lyckas bända upp den lilla springan av öppenhet med nyfikenhetens kofot, då kan oväntade saker hända. Samma far och son, men en ny situation, andra kulisser, förutsättningar, minnen och associationer än vanligt. Jag hoppas att de hamnar där, denna annandag med små blå fläckar på den västmanländska himlen.

Vi talar om mångfald på jobbet och risken för och med slentrian i våra parrelationer. Men när piffade du senast till ditt umgänge med släkt och vänner? Bytte miljö, så att den som sitter tyst runt middagsbordet blev stigfinnaren i täten. Ställde en öppen fråga som alla fick svara på, på sitt sätt: Vad är din vision för 2012? Bjöd in till en fest med tema, som var och en kan tolka på sitt sätt. Eller en helt vanlig fest men med några nya ansikten som får oss alla att vakna till.

En nog så liten twist på umgänget kan ge nya infallsvinkar, förskjutna tyngdpunkter och samtal där mycket finns att hämta. Det är det vi har upptäckt med TankeTrampolin – det är en himla skillnad mellan att ses under den flaggen och att ta en vanlig fika ihop!

Vi är förstås inte ensamma om att leta och skapa hävstänger i vardagen, och vi vill så gärna veta: Vilka tanketrampoliner använder du och dina vänner/kolleger/familjemedlemmar för att sätta lite sprätt på tänket och relationerna? Tipsa oss så kan vi berätta vidare!

/Sara

Människor – mat – möten

Posted on by
Reply

Nu presenterar vi även våra Heta Stolen-gäster i bloggflödet så att du som prenumererar lätt kan följa våra goda möten och samtal.

Snart skriver vi 2012. Vi har börjat fundera över nya Heta Stolen-kandidater. Vilka är vi nyfikna på? Vem skulle gärna vilja träffa oss? Kanske är det du!

Vi tror att kombinationen av människor – mat – möten är oslagbar för att locka fram det goda samtalet. Därför har våra gäster alltid honnörsplatsen vid lunchbordet.

Det är inte bara en kick att ha en inspirerande heta stolen-gäst, det är också en kick att vara gästen. Kanske borde vi ha kunnat gissa det: Du blir inbjuden att äta en gratislunch med fyra intresserade – och intressanta – människor som vill veta mer om dig och det du brinner för. Värre scenarion kan de flesta tänka sig.

Läs mer på: Heta Stolen

/ Sanna

Det goda samtalet – Ingrid Persson

Posted on by

111205 Ingrid Persson – Kommunikationsdirektör Landstinget Kronoberg

Med Ingrid Persson samtalade vi kring det goda ledarskapet och hur man får in de goda samtalen i en organisation. Vi pratade också om vikten av goda nätverk och vikten av OLIKA nätverk, samt hur de arbetar med entreprenörskap som förhållningssätt även på Landstinget.

Utöver detta kom vårt möte att handla om hur vi ser till att få tid och plats för kreativitet i våra liv. Att ägna sig åt saker som ger energi istället för att sluka densamma.

Vi avslutade lunchen med att få ta del av skapandet av och tänket kring Landstingets tidskrift ”Det goda Livet”.

”Ingrid, henne skulle nog många vilja ha som chef”, enades vi om innan vi gav oss ut på årets första snöklädda gator.

Resan och ögonblicket – Lars Hornborg

Posted on by

111130
Lars Hornborg – Hornborg & Co AB

Ett engagerat samtal med en av trampolisterna vid en lunch – det kan räcka för att hamna i heta stolen. Lars Hornborg driver eget företag som konsult med fokus på ledarskap och förändring, och har sina professionella rötter i IT-branschen. Just rötter och resan dit vi är idag kom vi att prata en hel del om den här lunchen:

  • Vad fick vi positiva kvitton på som barn – prestation, oss själva eller möjligen båda delar?
  • Krumeluriga yrkesbanor som kan gå precis tvärs emot det vi medvetet tror att vi vill och kan.
  • Och så berörde vi kort den metod som helt enkelt kallas Resan, och som Lars beskrev som viktig på flera sätt, kanske avgörande, för hans egen livsbana.

I vårt samtal fanns en kontrast till resans rörelse: närvaron i ögonblicket. Lars beskrev det alldeles övertygande som viktigaste verktyget för förändringskonsulten, inte minst i första mötet med sin kund. Förstås hänger de båda delarna ihop: en resa utan närvaro ger inte mycket, och de riktigt intressanta vägvalen riskerar vi att missa alldeles om vi inte ibland står blick stilla med ögonen öppna, och ser den oväntade möjligheten när den öppnar sig.

Förändringsarbete – Magnus Forslund

Posted on by

110610
Magnus Forslund – Linnéuniversitetet och Calcarius Consulting

En riktigt varm sommardag i skolavslutningstider träffade vi Magnus Forslund. Magnus arbetar som universitetslektor i företagsekonomi med fokus på ledarskap, entrepre-nörskap och organisation. Vid sidan av sin forskning och undervisning driver han egna företaget Calcarius Consulting och har också skrivit läromedel, bland annat en av våra inspirationskällor, Organisering och ledning. Ovanligt med en akademisk lärobok som vågar vara personlig och dessutom lyckas med den balansgången.

Samtalet kom att handla mycket om förändringsarbete, och ett tankefrö som Magnus sådde hos oss var att man i den allra trögaste organisation kan börja med något väldigt litet – genom att rådfråga den grupp där man vill initiera förändring om var man skulle kunna börja.  Magnus tyckte att TankeTrampolin var ett intressant projekt och har själv erfarenhet från olika företagsnätverk.

Entreprenören Fredrik Bergman

Posted on by

110505
Fredrik Bergman – Macken

Fredrik är grundare, nyligen avgången long-time ordförande och idéspruta i det sociala entreprenörskonceptet Macken. För det arbetet har han bland annat blivit utsedd till årets entreprenör 2010. Med Fredrik pratade vi förstås om Macken och balansgången utveckling-förvaltning i ett dynamiskt men allt annat än kapitalstarkt sammanhang. Vi kom också att prata kulturer och (bristen på) möten dem emellan. Bara en sån sak som människors olika gångtempo kan väcka tankar, se till exempel i Saras blogginlägg inspirerat av vårt samtal.

Med Fredrik Bergman har man nog aldrig tråkigt. Den största insikten från den här lunchen var ändå att vår förtjusning över samtalet var så uppenbart besvarad.

Heta Stolen – premiärmöte med Sofie

Posted on by

110302
Sofie Sjöstrand – Nätverket Samhällsförändring i praktiken (SIP)

Sofie är marknadsförare i botten och nu verksamhetsledare för Samhällsförändring i praktiken (SIP) i Växjö. Hon var vår första lunchgäst och fick nog i ärlighetens namn inte så mycket tillfälle att utveckla några egna resonemang. Det var frågelåda som gällde, om hur sjutton man navigerar mellan Nyföretagarcentrum, Almi, Qvinnor på G och Företagare i Kronoberg, till exempel.